mysanhh

Jag satt och sminkade mig och lyssnade på Shirley Clamp - Jag fick låna en ängel. En låt som spelades på Sebbes begravning för snart 3 år sen och så *PANG!* Så fick en verklighetskänsla, den känsla man får när man vet att allt är på riktigt. Tårarna börjar rinna. jag har levt i en mardröm i 8 månader. Jag har levt i en suddig mardröm som jag trodde att jag kommer att kunna ta mig ur ifrån, en som inte var sann. En dröm där man är rädd men man vet att det bara är en dröm, att det bara är att nypa sig i armen och vips så är man i verkligheten igen. 
Om jag ignorerar och lever på som vanligt så kommer det bli som vanligt igen. Om jag inte acepterar så kommer det bli som vanligt igen.

Jag har försökt att vakna men det går inte. Jag har bara en sådan där eldboll som bränner i kroppen en panik känsla. Jag försöker släcka men det går inte, för innerst inne så vet jag att jag ALDRIG kommer att röra eller en se pappa igen.


Det jag skriver nu är helt från mina tankar och känslor. Därför är det helt osammanhängande. Men jag tänker inte läsa igenom. Och jag tänker inte ändra.