Pappa
"Stanna alla klockor
Stäng av telefonen.
Inget piano.
Slå på dämpad trumma.
Hämta fram kistan.
Låt de sörjande komma.
Låt flygplan cirkla,
och skriva sitt budskap i skyn.
Han är död
Sätt sorgband runt halsen,
på alla vita duvor.
Ge poliserna svarta bommulls- handskar.
Han var Norrtäljes norr,söder,öst och väst. Livet vara inte för evigt.
Jag hade fel, när jag trodde att Tobbe skulle glädja oss ännu en tid.
Stjärnor behövs inte nu,
släck allihop.
Packa ihop månen,
montera ner solen. Dra propen ur havet
och sopa bort all skog.
För nu kan ingenting någonsin
bli bra igen..."
Pappa hade ett väldigt bra självförtroende, haha han sa alltid "Hur känns det att ha en så jävla snygg farsa? höhö" man svarade ofta med ett garv och ett skak på huvudet Men man kunde också säga" Ja det är väl roligt" haha. Ler när jag tänker på det:)
Jag var pappas lilla tjej. Jag tyckte alltid om när han presenterade mig som "Det Här är LillaMy, hon är min minsta". För det fick mig alltid att känna mig trygg på något sätt. Pappa var min riddare på vita hästen. Jag har alltid sett honom som det. Låter kanske töntigt men så var/är det. Satt jag i knipa eller kände mig hotad (som Jag gjort en del i mitt liv) så ringde man pappa:) Även om det var kl 02.00 på natten. Om han var hemma och sov så kom han, om han festade så fixade han en kompis till honom att hämta mig.
Pappa har inte alltid varit "en bra pappa". När vi var mindre så hade han svårt att ta till sig papparollen. Men ju äldre vi blev desto lättare blev det för honom. Han började ringa mer. Komma och hälsa på allt oftare. Han sms väldigt ofta min pappa. Malin har alltid sagt "Jag tycker mycket om din pappa, han är så himla snäll" Ja det var han. Man kunde räkna med honom.
För mig är det hjärtskärande att någon stuckit en lång vass kniv i honom. Att någon gjort honom så illa att han inte klarade att återhämta sig. Jag blir ARG och förbannad!! men mycket mycket ledsen. Så ledsen att jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Att jag inte kan hålla hans hand eller ens krama min pappa. Det är som om någon hugger i kniv i mig varje gång jag tänker på att han inte finns hos mig eller mina syskon. Jag har försökt att förtränga det och tänkt "det här är bara en dag då jag inte pratat med pappa, och imorgon ringer han" Därför tycker jag att det är grymt jobbigt att folk säger "Jag är ledsen över det med din pappa" då blir det bekräftat, att min pappa är faktist död och jag kan inte göra något åt det. Att vara hos pappa vid graven börjar gå lättare. Det är så fint, så många som kommer dit och tänder ljus och köper dyra blommor och fina kransar.
Visste ni om att jag delar ett silverhjärta med pappa? Han har ett halft hjärta med sig runt halsen som det står "Lilla-My" på och jag har ett där det står "Torbjörn" på. Jag tar nästan aldrig av mig det. Det är det dyrbaraste jag har.
Pussar och Kramar Lilla-My
Älskade Lilla My! Du var verkligen pappas lilla tjej. Även mammas lilla tjej. Alla skyddade dig och skyddar dig än. Du har så mycket fint i dig gumman. Mosters lilla Mysan, fina fina flicka. Puss o kram till dig från mig
Älskar dej mycket Mysan, allas våran minsting<3
Fortsätt skriv My.
Du kan verkligen det där.
Jag blir rörd till tårar, du skriver så himla vackert och jag känner igen mig såå mycket i det du skriver. Fast i mitt fall valde min pappa det själv, och det var ingen idiot som tog honom ifrån oss. Jag kan aldrig föreställa mig vilken ilska och hat ni känner till denne idiot, men jag vet precis hur det känns,att förlora sin riddare till pappa.
Jag vet att du hört det tusen gånger, och i början tror man inte ett skit på det, men det blir lättare att hantera. Efter ett tag accepterar man läget, och samlar på sig så mycket styrka att inte en enda jävel kan trampa en på tårna. Ni är inte ensamma i det här, vi är otroligt många som tänker på er, ofta!
Kramar Elin
